/

Artikelsamlingar

Här kan du ta del av en rad spännande artiklar med tillhörande bilder som handlar om Katrineholms historia.

Historien bakom artiklarna

Det hela började i mars 2012 då dåvarande chefredaktör Elisabet Bäck på Katrineholms-Kuriren kontaktade mig och undrade om jag kunde plocka ut några exempel ur kommunarkivets rika fotoskatt. Om jag ville fick jag även skriva några rader där jag berättade vad bilderna föreställde. Det blev ganska många rader, många fler än vad Elisabet hade bett om. Hon lät dock publicera hela texterna och det verkade gå hem bland tidningens läsare. Har inte räknat så noga, men jag tror att under de 10 år som har gått sedan starten gissar jag att några hundra artiklar har publicerats i Katrineholms-Kuriren.

/Roland Blomkvist, tidigare arkivassistent på Katrineholms kommun.

Bilden visar människor gåendes på en gata bland några hus. Alla är klädda i svart.
Demonstranterna på väg tillbaka från protestaktionen som gått fredligt till, i motsats till några andra platser i landet , där kravaller utbrutit. Till höger i bild ser vi den tomt där Safirenhuset i dag ligger.


1917 var ett år då mycket inträffade i Katrineholm. Det kanske allra största inträffade redan på nyårsnatten 1916/17, då man övergick från att vara municipalsamhälle (latin för tättbebyggt område på landsbygden) till att bli stad. I slutet av år 1916 hade kung Gustav V beviljat samhället stadsrättigheter och undertecknat sitt godkännande av stadsvapnet.

På våren startar redaktör Knut Hellberg utgivningen av Katrineholms-Kuriren. Man hade givit ut provnummer redan 1916, men reglerna var sådana att dagspress endast fick ges ut i städer och köpingar. Ända sedan 1887 hade Katrineholms Tidning getts ut, men den ederades av Sörmlandsposten och var sålunda att betrakta som en Eskilstunatidning.

Även om glädjen stod högt i tag över stadsblivandet, skapade det pågående världskriget brist på både mat och övriga förnödenheter. På flera platser i landet genomfördes demonstrationer mot dem - oftast myndigheterna, som man ansåg ansvariga för nöden. På vissa håll utvecklades demonstrationerna till rena kravaller. I Katrineholm gick det dock lugnt till. Ett stort antal katrineholmare, framför allt kvinnor samlades på torget för att avtåga till Katrineholms Praktiska Skola, senare KTS. Man ansåg att de många eleverna , som kom från hela landet och ibland även Norge åt upp maten för de bofasta Katrineholmarna. Rektorn vid skolan mötte folkhopen utanför entrén till skolan och höll ett tal som till slut fick folkmassan att sakta skrida tillbaka mot torget där den skingrades.

Dagens bild är från återtåget och platsen är korsningen Djulögatan-Drottninggatan. Byggnaden i bildens mitt är Katrineholm första varmbadhus, som låg på den plats Fonus begavningsbyrå i dag är belägen.

När kommer det nåt om AIK-plan?

Frågan har ställts av Kurt Rudin, en av de ”Gamla AIK-are” som bildat redaktionskommitté för den bok som skrivits med anledning av Katrineholms Allmänna Idrottsklubbs hundraårsjubileum.

Kung Oscars park var det ursprungliga namnet på det område där Katrineholms AIK hade sin fotbollsplan. Kaik bildades 1914 efter en sammanslagning av IF Kamraterna och IF Svea och fick då överta planen som tidigare disponerats av IF Kamraterna. AIK-planen, som den döptes till, kom under närmare fem decennier att spela en mycket betydande roll för idrotten i Katrineholm. Här samlades ungdomen och här fanns en rik flora av idrotter. I början av 1930-talet gjordes omfattande justeringar av fotbollsplanen, som tidigare haft en kraftig lutning. Förutom att planen nu blev vågrät slapp man upp- och nedförsbackar på löparbanorna. Genom frivilligt arbete bland medlemmarna kom läktaren till 1934-35. För att finansiera materialinköpen till läktaren hade klubben speciella inkasserare som varje vecka samlade in pengar från medlemmarna. Uttaget varierade mellan 25 öre och fem kronor, alltefter råd och lägenhet. Arbetslösheten var stor under 1930-talets första hälft och många medlemmar kunde inte betala i pengar utan bidrog i stället med frivilligt arbete. Under epoken på AIK-planen noterade klubben sin storhetstid som fotbollsklubb, då man ett tag var uppe i, om inte fotbollens finrum, så i alla fall vardagsrum, nämligen näst högsta divisionen. För att ytterligare finansiera läktarbygget hade klubben sålt huvudparten av läktarplatserna till sina medlemmar via förköp. Ändå kunde det hända att medlemmar med bestämda platser på läktaren kunde få finna sig i att stå på annan plats. Detta sedan Kaik-ledningen sett chansen att tjäna en extra slant på tillresta fotbollsentusiaster. Detta togs som regel med jämnmod av de trogna AIK-arna.

I början av 1940-talet sålde man AIK-planen till kommunen, men fick fortsätta disponera den tills Backavallen stod färdig 1962. Det har sedan dess varit många gamla AIK-are som med vemod kommit ihåg tiden på ”Gamla AIK-plan”. Visst var det primitivt och ibland problematiskt, men känslan av en egen idrottsplats vägde upp nackdelarna. Kanske var det också någon i Kaik-ledningen som grämde sig över att man gjort en dålig affär vid försäljningen av idrottsplatsen. Då kommunen i sin tur sålde marken till Landstinget betingade den ett för tiden hisnande sjusiffrigt belopp.

Svartvit bild på tre personer som står framför en tavla.

År 1957 anordnade Al Bergström en utställning av sina oljemålningar i hemstaden Katrineholm. Han skänkte tjugo av sina konstverk för försäljning, där avkastningen skulle gå till barnen i Ungern, som led av svåra umbäranden efter kriget. Här flankeras han av Red. S A Öström och Dr Åke Elliot


Pappan som var handskomakare och hans hustru hade inflyttat från Hagfors i Värmland till Katrineholm i början av 1900-talet. År 1910 begåvades paret med en son som erhöll namnet Algot. Efter fullgjord folkskola fick den unge Algot anställning i Nybergs kiosk i korsningen Fredsgatan – Vasavägen. Sin talang att urskilja särdragen i folks ansikten och sedan rita ner dem på papper hade han visat prov på redan i unga år, då han bland annat ritat av sin lärare. Läraren, som hette Lundewall, var till en början måttligt förtjust över att bli avbildad i karikatyrsnitt, men ändrade senare uppfattning och bad att få bilden.

När 1920-talet gick på sitt sista år bröt den unge Algot upp från födelsestaden för att söka lyckan i Stockholm, där han till en början erbjöd sina tjänster som tecknare till tidningsredaktörerna. Genom olika omständigheter fick han engagemang på nöjesfältet Gröna Lund, där han blev kvar i över 45 säsonger. Där blev han känd som en rekordsnabb, och träffsäker karikatyrtecknare. Mångtusenhövdad är den folkskara som på fyra minuter låtit sig avbildas under en glad kväll på ”Grönan”.

Då engagemanget på Gröna Lund var begränsat till sommarsäsongen, hade Algot Bergström tid för annat under vintern. Något av de första åren efter andra världskriget tog han båten över Atlanten för att pröva lyckan i Amerika. Redan i immigrationskontrollen blev hans förnamn avkortat till Al, något som han genast anammade och Al Bergstöm var den signatur han sedan skulle underteckna sina alster med. I det stora landet i väster rönte han framgång genom att bl.a. avbilda filmstjärnor för Hollywoodtidningar.

Al Bergströms ambitioner sträckte sig betydligt längre än till att snabbproducera karikatyrbilder av folk. En tid gick han i lära hos Isaac Grunewald, som lärde honom måla i olja, han ritade sportens hjältar för tidningen Allers och minnsan gjorde han inte lite porr också. Med den tidens synsätt innebar det flickor i baddräkt. Värre fick det inte vara i tidningen Cocktail. Dessa teckningar lär ha suttit i vart och vartannat logementskåp.

I en DN-artikel från 1972 berättas att Al Bergströn sedan många år var bofast i Las Palmas, Grand Canaria, med spansk hustru, fyra hundar och ett dussin kanariefåglar. På vintrarna ritade han svenska gubbar där och på sommaren for han till Sverige och målade samma gubbar då de besökte Gröna Lund. Han tillkännagav då att han skulle hålla på minst till 1980, för då blev det över ett halvsekel på nöjesfältet. ”Pensionär blir jag aldrig, det är då jag ska börja på riktigt”, förklarade han för DN.s reporter och syftade då på att han på ålderdomen skulle ägna sig åt måleri som fick ta den tid det tog, i stället för att teckna i expressfart för att försörja sig. Tyvärr fick den gode Al inte uppleva någon pensionärstillvaro av vilket slag det vara månde. Han avled i oktober 1975, 65 år gammal.



Vi har flera gånger i ”Det var då” återkommit till det sorgliga faktum att man under sextio och sjuttiotalet över hela landet rev gamla, vackra och historiskt betydelsefulla byggnader. Även i det jämförelsevis unga Katrineholm blev flera vackra byggnader grävskopornas offer. De var inte urgamla, men sköna att beskåda och saknade av många. Denna gång ska vi göra tvärtom och berätta om några byggnader som visserligen är rivna, men såvida känt, saknade av ingen. Husen, tre till antalet låg i kvarteret Gullvivan i hörnet Fredsgatan-Vasavägen och lär av de boende ha kallats ”Djurgården” p.g.a. den rika förekomsten av råttor och skadeinsekter. Husen uppfördes omkring år 1900 som bostäder år arbetarna vid Fredrikssons Träförädling, som för övrigt hade sin brädgård på den öppna plats mellan Vasavägen och Malmgatan som i dag är parkering. Än i dag finns det personer som framlevt sin barn- och ungdomstid i husen och kan vittna om ”husdjuren” och den generösa ”ventilationen” som bestod av otäta väggar som man såg dagern genom. År 1966/67 revs de två hus som återstod, då det tredje, det längs Vasavägen förstörts vid en brand några år tidigare.

Närmast korsningen låg Oscar Nybergs kiosk. Nyberg föddes i Norrköping 1899 och flyttade till Katrineholm i början av 1920-talet. I början arbetade han inom metallindustrin, men redan 1924, som 25-åring fick han jobb i kiosken som vikarie för Albert Rosén, som skulle göra sin militärtjänst. Rosén återvände aldrig till kiosken, utan Nybergs bana som kioskägare tog fart och varade i över 40 år. Kiosken Oscar Nyberg tog över var milt uttryckt av det nättare slaget och erbjöd endast ståplats inuti. Två gånger, 1935 och 1960, byggde Nyberg nya kiosker, båda gångerna bakom den gamla. Trots det kom han hela tiden närmare Vasavägen, som breddades allteftersom biltrafiken ökade i intensitet.

Den 1 maj 1968, i en ålder av 69 år varav 44 som kioskinnehavare, hade Oscar Nyberg bestämt sig för att det fick vara nog och sålde sin rörelse till FAF, Föreningen Allmännyttiga företag u.p.a. Nu är kiosken borta sedan länge, men ännu finns det många katrineholmsbor kvar i minnet. som har ”Kiosk-Oscar”.

Snabb i benen och alltid lika rapp i munnen.

Omdömet skulle kunna gälla många och har säkert fällts åtskilliga gånger, i de mest skiftande sammanhang. Det tillfälle det nu ska berättas om hände sig den 30 augusti 1949 och föremålet för frasen var avgående stadsvaktmästare Arvid Franzén. Utan att veta säkert har jag inte hört talas om att någon tjänst med den titeln existerat senare.

Då Arvid Franzén föddes den 9 augusti 1882, var familjen bosatt på gården Stettin strax väster om Katrineholm, men flyttade snart in till Katrineholm. Så när som på några månader i Hälleforsnäs blev Arvid hemtrakten trogen resten av livet. I unga år arbetade han bland annat vis SKF och som maskinist vid vattenverket. Som bisyssla ingick han även i Katrineholms brandkår.

År 1920 erhöll han anställning som stadsvaktmästare, en tjänst han bibehöll fram till ovan nämnda pensionering 1949 – i sammanlagt 29 år.

Från 1927, då staden inköpte fabrikörsvillan Gröna Kulle och gjorde om den till stadshus, hade Arvid Franzén sin fasta punkt där. Han beskrev själv sitt arbete som omväxlande och att han hade stor frihet att själv lägga upp sina sysslor, något som för många är en självklarhet idag, men som inte var så vanligt då. Genom sitt arbete fick han så småningom en imponerande stor bekantskapskrets. Själv var han säker på att han faktiskt träffat samtliga Katrineholms innevånare åtminstone en gång, möjligen undantaget de nyfödda.

Arbetet var också väldigt ansvarsfullt. Det var inte ovanligt att han bar med sig över en miljon kronor i portföljen då han gick i ensamt majestät mellan Gröna Kulle och sparbanken. Ett sådant äventyr skulle idag vara förenat med ren livsfara, men efter vad som är känt råkade han aldrig ut för något rån, eller ens försök därtill. Orsaken till det är oklar, kanske var det så att allmänheten inte kände till vilka summor det bars omkring på. Det kan också vara så, att det faktum att Franzén under tjänsteutövning bar uniform avskräckte presumtiva gärningspersoner. Eller var det kanske så att människor hade mer skam i kroppen på den tiden, då det förslavande narkotikamissbruket var mindre utbrett.

Vid avtackningen 1949 deltog flertalet av stadens auktoriteter och kommunalborgmästare Hilding Hjelmberg överräckte en gåva, som bestod av en flygbiljett till Finland.

I sitt tacktal förklarade Franzén att han i Finland tänkte passa på att besöka Katrineholms vänort Salo, med vilken man haft ett rikt utbyte, i synnerhet under Finlands svåra år i anslutning till senaste världskriget.

Arvid Franzén var inte någon stugsittare, utan hade genom åren besökt både Tyskland, Belgien, Holland och Frankrike, men menade att resan till det östra broderlandet skulle bli något alldeles extra. Han syftade då på flygresan, en företeelse som var, på ett miljövänligt sätt relativt ovanligt för 70 år sedan.

Även om livet som pensionär skulle kännas ovant till en början trodde Arvid Franzén inte att han skulle få några problem med sysselsättningen. Dels hade han sin sommarstuga vid Hulta och dels tyckte han ju om att resa. Dessutom hade han planer på att bedriva minkuppfödning, något han sysslat med som hobby tidigare. Hur det blev med det senare framgår inte av historien, men ett långt liv efter pensioneringen blev det i alla fall. Han avled den 14 januari 1970, i sitt 88:e år.

1970-tal. Det som tidigare var utställningslokal för lantbruksmaskiner hade då blivit bilfirma.


Den byggnad som först stod färdig att tas i bruk av Kullberg & Co 1950, var den stora kontorsbyggnaden i gult mexitegel. Den var då som nu i tre plan ovan jord och två källarplan. I kontorets mitt fanns då en kringbyggd hall om 150 kvm och i bottenplanet en utställningshall om 220 kvm.

Kullberg & Co bedrev storskalig handel med lantbruksmaskiner och delar till dessa, varför ett stort reservdelslager byggdes. Detta stod klart för inflyttning 1958.

Så småningom togs Kullbergs över av Bolinder-Munktell i Eskilstuna och verksamheten i Katrineholm avvecklades.

Den 1 december 1964 togs byggnaden på Trädgårdsgatan över av Katrineholms stad genom det helägda bolaget Nävertorps Fastighets AB (NFAB). Huset hade då stått tämligen tomt i några år, men nu skulle det bli desto större aktivitet. I november 1965 uppgick antalet hyresgäster till nio och det totala antalet sysselsatta i huset var omkring 90 personer. Det var polis, åklagare, kronofogde, sotare, försäljning av traktorer m.m.

År 1985 var det dags för nästa storsatsning. Ägarbolaget som då fått namnet Katrineholms Industrihus AB (KIAB) och dess ordförande Göran Persson, kungjorde då att ett 15-miljonersbygge var på gång. Det var nu tänkt att hyresgästerna skulle bestå av kommunala förvaltningar. Man hade då länge haft problem med lokaler för verksamheterna, som var utspridda över staden, ibland i lokaler där man höll till på nåder (SKF:s gamla kontorshus vid Köpmangatan) och ibland i rena provisorier.

Under kommande år 1986 kunde följande verksamheter flytta in i betydligt uppsnyggade lokaler: AV-Centalen, Kommunarkivet, personalkontor, ekonomikontor och gatukontor.

Kvar av de gamla hyresgästerna var Kurir-Tryck, som behöll sina lokaler ända in på 2000-talet. Deras lokaler anpassades senare för Folktandvårdens behov.

Varifrån kommer då namnet AVA-Huset? Svaret är mindre spännande än man kunde önska. Då Kullberg & Co bedrev försäljning av lantbruksmaskiner, hade man flera olika leverantörer av varor. En av de största av dessa var Arvika-Verken AB. Så var det med det.

Vi är åskilliga som under de senaste 60-70 åren läst Wilhelm Mobergs romansvit om utvandrarna från Ljuders socken i Småland, som utvandrade till Amerika. De som är lyckliga nog att ha läsningen framför sig, kommer få erfara att även vårt land varit fattigt, med svält och stora sociala orättfärdigheter. Det senare finns väl i viss mån kvar än idag, men någon svält att tala om är vi lyckligtvis förskonade från.

Annat var det under 1800-talets senare del, då över en miljon svenskar upplevde livet i Sverige så svårt att de beslutade sig för att söka lyckan på annat håll, framförallt i Amerika. Det var dock inte enbart fattigdom och svält som fick människor att vilja ge sig av. Ett annat skäl till att människor ville lämna sitt fosterland var religiös förföljelse. Många hade tröttnat på kyrkans och prästernas straffpredikningar och försök att skrämma församlingen till underkastelse och blev istället ”friläsare”. Med det menades att mindre grupper av människor bröt sig loss från kyrkans överhöghet och började tolka kristendomen på sitt sätt, som inte sällan var mer förlåtande och mindre dömande.

I Stora Malm/Katrineholm var Baptistförsamlingen en av de första, om inte den allra första frikyrkan som bildades på orten den 26 april 1879. Visserligen fanns baptister tidigare, men dessa hade tillhört församlingen i Linköping. Än så länge fick sammankomsterna hållas i hemlighet hemma hos någon av medlemmarna. Även dopen som förrättades i Värmbolssjön eller Duveholmsjön hemlighölls ofta för att undgå trakasserier. Baptisterna hade många fiender och var på många håll även förbjudna att hålla sammankomster. I Floda t.ex. tog kommunalnämnden ett beslut om att 20 rikstaler i böter skulle drabba den som i sitt hem tog emot och lät bibelkolportörer predika Guds ord i sitt hem.

Trots auktoritärt motstånd kunde man 1883 inviga sitt första kapell vid Missionsgatan (nuvarande Kapellgatan). Enligt den tidens lagar fick inte en församling vara ägare till en fastighet. Hur kunde då baptisterna få uppföra ett kapell? Jo, som av en slump(?) bildades den 2 april 1882 en förening med det hedervärda namnet ”Sällskapet för befrämjandet af upplysning och sedlighet i Katrineholm”. Den var nära knuten till baptistförsamlingen och kom under de första åren mest att fungera som byggnadsförening för kapellbygget. En medlem fick vara kvar i sällskapet så länge den själv önskade, om inte majoriteten av de andra medlemmarna ansåg att han/hon förlorat den goda karaktär som var nödvändig i sällskapet.

Har ovan omnämnt det motstånd som baptisterna stötte på under sin religionsutövning. Man kan i en jubileumsskrift läsa om hur deras eldsjäl och ledare Petrus Larsson en gång svävade i livsfara. Tidpunkterna för dophögtider hölls, så gott det gick hemliga och platserna varierade. Detta för att komma undan brännvinsanstrukna bråkmakare som ville sabotera deras riter. Dessa hade för övrigt stöd från både värdsliga och andliga myndigheter. En gång var det en man som fyllde en butelj med krut och apterade laddningen med en lång stubintråd. Buteljen lades ut i Duveholmsjön, men av någon för Petrus lycklig anledning förlades dopet denna gång till annan plats.

Kapellet från 1883 fungerade som sådant till slutet av 1930-talet, då nya baptistkyrkan byggdes vid Djulögatan, det som nu är Musikens Hus.


Den senaste tiden har man i ortspressen kunnat läsa om ett äldre hus med tillhörande kioskbyggnad vid Nordanåsbron i Katrineholm. Huset har de senaste 20 åren haft flera olika ägare och underhållet har av olika skäl blivit eftersatt och fasaden prytts med klotter av ännu undermåligare dignitet. Fenomenet är dock inte nytt, genom åren har det funnits flera byggnader i Katrineholm som av såväl allmänhet som lokalpress kallats ”Skammens hus”.

Ett av husen som väckte förargelse i början av 1960-talet var trevåningshuset i hörnet Drottninggatan – Fredsgatan, som då ägdes av byggnadsfirman Eriksson & Malmnäs. Att huset väckte förargelse berodde inte enbart på bristfälligt underhåll. Placeringen var också aningen opraktisk, eftersom det inte stod parallellt med gatan, utan på snedden på ett till synes omotiverat sätt. För den oinformerade tydde placeringen på att en smått galen byggmästare varit i farten. Så var dessbättre inte fallet – på en plankarta över Katrineholm, daterad 1881, framgår att husets placering följde det ursprungliga gatunätet i samhället, som sträckte sig mer från sydväst mot nordost, än i nord-sydlig riktning. Det var först när Katrineholm blev municipalsamhälle 1883, som man började anlägga gatorna på ett sätt som överensstämde med rikets normer för hur en tätort skulle planeras.

Nåväl – huset på Drottninggatan 5, var från början långt ifrån ensamt om sin unika placering, dock var det ett av de sista som fanns kvar. Exakt byggnadsår går inte att fastställa, då man på den tiden ännu inte börjat föra bok över husen som byggdes. Det troliga är dock att uppförandet skedde i början av 1880-talet. När huset skulle rivas sommaren 1963, hittades en gammal tidning daterad 1882, inkilad mellan brädfodret och den timrade väggen. Den måste således lagts dit som mellanfodring under byggandets gång.

Byggmästare var med största sannolikhet Ivar Andersson, var hustru Augusta under många år hade en känd och uppskattad syateljé i huset, där dåvarande municipalsamhällets ”fina fruar” lät sy sina dräkter. Ateljén fanns kvar till omkring 1910.

År 1907 inköpte municipalsamhället tomten och uppförde ännu ett hus bredvid, ämnat för brand- och polisväsendet.

I början av 1930-talet ändrade man något på Drottninggatans utseende, bland annat breddade man körbanan, vilket gjorde att trottoarerna blev något smalare. I och med det kom detta ”förargelsens hus” att ta upp lite för mycket av gångbanan, varför man såg sig nödgad att hugga av ett stycke av hörnet. Med folkhumorns hjälp har det avtagna hörnet även fått en annan förklaring: Stadsfiskalen på den tiden A.F. Andersson – AFA kallad, hade en kroppshydda av ganska ansenligt format. Som en artighet mot honom, för att han obehindrat skulle ta sig fram till sin arbetsplats i huset bredvid, skulle man alltså ha låtit göra nämnda avfasning.

I början av 1950-talet köpte Åhlén & Holm huset av Katrineholms stad och innehade det några år. När sedan byggnadsfirman Eriksson & Malmnäs byggde det stora Tempohuset vid torget, gjorde man ett byte och ”Malmnäsarna” fick huset vid Drottninggatan. Detta skedde 1958.

Efter att det gamla huset jämnats med marken byggdes Brinks Musikaffär en ny butik på platsen. Den fanns kvar fram till den stora centrumsaneringen i slutet av 1980- och början av 1990-talet.


Det är flera personer som genom sina donationer till kommunarkivet satt prägel på det lokalhistoriska medvetandet i Katrineholm. En av dessa personer är Elin Håkansson, som skänkt en stor samling av mångskiftande karaktär till Katrineholms stad. De skatter kommunarkivet förfogar över är pappershandlingar, såsom foton, dagböcker, brev, gratulations- och inbjudningskort, ett trettiotal tjocka klippböcker och mycket mer.

På annan plats i kommunen förvaras alla föremål Elin Håkansson hann samla under sin levnad. Dit hör textilier, skor, leksaker, tändstickssamling och kanske framförallt den stora och välkända docksamlingen.

Elins far Carl Kullberg levde en tid som apoteksägare i Washington, där han även gifte sig och fick ett barn. Efter att både hustrun och barnet avlidit, flyttade han hem till Sverige och gifte sig så småningom med Augusta von Heland. Paret bosatte sig i småländska Knapparp och begåvades med fyra barn, vara dottern Elin, född den 10 april 1890 var ett.

Även Elins mor Augusta avled i unga år när barnen var små och deras far gifte då om sig med Vivi Senell, som kom att bli som en mor för barnen. Karl överlevde dock även sin tredje hustru och avled som änkling 1940.

När elin var några år gammal flyttade familjen till Katrineholm och så småningom till den s.k. Apotekarvillan på Storgatan 6. Villan finns kvar än idag och är tidstypisk för 1890-talet. Mindre än ett stenkast därifrån i Västra Skolan började Elin sin skolgång och fortsatte så småningom till Katrineholms Samskola. Sin realexamen 1907 avlade hon dock i Östermalms högre realläroverk i Stockholm. Hon fick därefter anställning hos sin farbror, den framgångsrika grosshandlaren August Kullberg i hans företag Kullberg & Co, där även hennes far var verksam som kassadirektör.

År 1915 gifte sig Elin med den 20 år äldre Axel Håkansson, driftchef vid Värmbols Sulfatfabrik. Elin Kullberg blev Fru Håkansson och kallade mestadels maken för Håkan. De bosatte sig i Värmbol och hade ett omfattande sällskapsliv med middagar, konserter och baler. Elin sparade en stor del av alla inbjudnings- och placeringskort med egna kommentarer. I paret Håkanssons umgänge ingick den ekonomiska och politiska eliten i trakten, bl.a. familjerna Lewenhaupt på Claestorp och Sjöholm, läkarfamiljen Ellwyn och släkten Kullberg-Mayer. Makarna ägnade sig även en hel del åt resor, både inom- och utom landets gränser.

Axel Håkansson avled i en ålder av 75 år den 4 december 1945, efter att han i många år haft hjärtproblem. Paret hade då lämnat Värmbol och bodde i en villa på Vasavägen 2. I sina dagböcker ger Elin uttryck för den enorma ensamhet och saknad hon kände efter makens frånfälle. Själv avled hon den 20 april 1962 i en ålder av 72 år.

Elin Håkansson donerade sina samlingar till Katrineholms stad redan 1955. Hon överlämnade då även ett bidrag på 10 000 kronor, för att samlingarna skulle bli ordnade. I gåvobrevet står bland annat:

Samlingarna äro resultat av ett livslångt arbete. Jag överlämnar dem för fortsatt vård till denna stad, där jag tillbringat en stor del av mitt liv och till vilken jag är knuten med personliga band och även vänskapens. Må de bringa andra den glädje de berett mig och må de olika föremålen var för sig bära vittne om svensk konstskicklighet, färgsinne och smak.


Då Katrineholms Arbetarekommun bildades 1902, fick man till att börja med hålla sina sammankomster i Larssons salong på Storgatan 21, eller i Westmans salong på Gersnäsgatan 3. Samtidigt uppkom tanken på att uppföra ett eget Folkets Hus i det lilla, men stadigt expanderande municipalsamhället. Sagt och gjort – redan året efter bildades Föreningen Folkets Hus, som var grundad på andelar som tecknats av 16 enskilda personer och tre fackföreningar. De senare var Träindustriarbetarna, Murarna samt Järn- och Metallarbetarnas avdelningar på orten.

Lundins tomt vid Djulögatan 51 inköptes och man kunde till en början ha sina sammankomster i den måleriverkstad som fanns där sedan tidigare. Ytterligare ett år senare blev det så dags att uppdra åt byggmästare A.G. Plantin att uppföra den envåningsbyggnad som skulle bli Katrineholms första Folkets Hus, till en kostnad av 5 000 kronor.

Lokalen, som fick heta ”B-salen” användes av arbetarekommunen, fackföreningarna och nykterhetsorganisationerna NOV och NTO.

År 1912 fick föreningen arrendera mark från Sandbäckens Gård av grosshandlaren August Kullberg, där man kunde anlägga Katrineholms Folkets Park, i aningen kuperad, men vacker terräng. 1914 överfördes verksamheten formellt till Folkets Hus-föreningen och det nya namnet blev Föreningen Folkets Hus och Park Katrineholm.

”B-salen” blev snart för liten för den växande verksamheten och planeringen för ett nybygge tog fart. Det var arkitekten N.J. Axkzell som ritat ”B-salen” och nu även fick förtroendet att stå för konstruktionen av det nya Folkets Hus, som skulle uppföras på samma tomt som det tidigare.

Det som växte fram på arkitektens ritbord var en stor tegelbyggnad i tre våningar, med delvis inredd källare. Bottenplanet skulle ha lokaler för kafé, bageri, kontor samt vaktmästarbostad. I första och andra våningen en stor sal med scen och tillhörande utrymmen. I källarplanet expeditionslokaler. Byggmästare denna gång blev August Eriksson och det hela beräknades betinga en kostnad av 100 000 kronor.

Det nya Folkets Hus stod färdigt 1916 och hade bl.a. dekorationer och väggmålningar av den riksbekante konstnären Carl Rickard Forslund.

I mitten av 1960-talet invigdes Katrineholms tredje Folkets Hus – numera Safirenhuset och 1967 startade rivningen av det gamla.

Kan du inte skriva lite om husen som låg mitt emot posten, på Fredsgatan?

Frågan kom från Gunnel Malm, själv flitig debattör på KK:s insändarsidor. Tror i och för sig att det redan är gjort en gång, men för din skull Gunnel, så tar vi ytterligare ett varv.

”Husen mittemot posten” är fastigheterna Fredsgatan 15, 17 och 19 i kvarteren Näckrosen. Stora delar av bebyggelsen i detta kvarter gick under för grävskoporna i samband med den stora centrumsaneringen runt 1990. Synd, tyckte en del – nödvändigt hävdade andra. Klart var dock att byggnaderna var svårt nedslitna och stora insatser hade krävts för att bevara de gamla husen. Vid det kommunala rodret satt en inte helt obekant man vid namn Göran Persson och hans ståndpunkt var klar från början. Katrineholms centrum skulle snyggas upp och ”de gamla rucklen” skulle bort.

De fastigheter på Fredsgatan som berördes var

Nr 15, försäkringsbolaget Folksams kontor, med Davidssons Cykel & Mekaniska Verkstad på bakgården. Folksam blev kvar på samma adress även efter saneringen, men i moderna lokaler.

Nr 17, i folkmun kallat Långholmen, eftersom det vid uppförandet på 1890-talet var samhällets längsta hus. Det var byggmästare Emil Malmberg som byggde huset. Mitt på gaveln satt en skylt med texten ”C.O. Kjärman, sadelmakare”. Själva verkstaden låg i gårdshuset. Senare fanns där ett glasmästeri och en period även lärosalar för praktiska skolan, som expanderade kraftigt under en period. Till största delen var dock Långholmen ämnat som bostadshus och en av de boende var glasmästaren Gustaf Robert Mälkvist, som förutom att kitta fönster även kunde vara behjälplig då julgrisen skulle möta sitt öde. Våren 1973 producerade den lokale filmregissören Torgny Wickman den milt ekivoka kärleksfilmen ”Anita” i Katrineholm och en av de befintliga miljöer som användes var just Fredsgatan 17. Filmen lär ha gått bättre i Frankrike än i Sverige, vilket innebär att åtskilliga fransmän sett ”Långholmen” på bio.

Nr 19, byggdes år 1900 åt handlanden Oskar Perman, som hade affär på Magasinsgatan 56 B, senare Stortorget 2. Byggmästare var samme Malmberg, som uppförde nr 17. Perman lät anlägga trädgård med buskar, gräsmatta, köksträdgård och bikupor. En tid använde han även delar av huset som filial till affären vit torget. Så småningom kom huset att tillhöra pumpmakaren Erik Larsson, även kallad Pump-Lasse. År 1910 byggde han verkstaden i tegel, med krenelerad fasad mot gatan. Inne på gården blev en mindre byggnad Larssons Mekaniska, där det bland annat tillverkades cyklar. I december 1989 var sagan all för Pum-Lasses gamla hus, då grävskopan gjorde sitt jobb. Firman fanns kvar, men hade redan tidigare flyttat till modernare lokaler.


Inte i något annat av Sveriges landskap ligger herrgårdarna så tätt som i Sörmland. Endast Uppland och Östergötland är i närheten. Man kan tycka bra eller dåligt om det faktum att var och en av dessa herresäten i gamla tider var maktens boningar och deras herrar hade tusentals arrendebönders, torpares och statares liv i sina händer. Vissa herrar var goda och ville sina underlydande väl, medan andra var snåla och krävde tjänarnas totala underkastelse.

Det största av dem alla var och är än i dag det före detta fideikommisset Eriksberg, två mil österut från Katrineholm räknat mot Nyköping. Ett fideikommiss var i gamla tider en egendom som inte kunde säljas eller delas, utan skulle oförminskat gå i arv till nästa generation. Fideikommissen tillkom vanligen genom så kallade förläningar från kronan, d.v.s. att man utsågs att förvalta egendomen. Den som förvaltade fideikommisset bar titeln fideikommissarie och hade full frihet att ta hand om hela avkastningen från de stora markegendomar som hörde till. Under 1600-talet förlänade Drottning Kristina så mycket mark till adeln att Karl XI i slutet av samma sekel såg sig tvingad genomföra en reduktion d.v.s. tvångsinlösa egendomar så de återigen kom att tillhöra kronan.

I Sverige skapades ett fideikommiss genom att man upprättade ett fideikommissbrev, där man redogjorde för arvsordningen. Det vanligaste var att egendomen ärvdes odelad från far till äldste son. Det var dock vanligt att fideikommissariens änka fick leva resten av sitt liv i ”orubbat bo” och att arvsskiftet ägde rum först efter hennes frånfälle.

Efter många diskussioner och utredningar på det politiska planet beslutades den 27 november 1963 att fideikommissen skulle avvecklas. Detta skulle ske då den sittande fideikommissarien gick ur tiden, alltså under en tämligen utdragen tid.

På Eriksberg satt vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1964 Carl Jedvard Bonde född den 13 december 1914. Han var således endast femtio år gammal och skulle sitta kvar ytterligare nitton år, till 1983 då han avled och större delen av det stora godset ärvdes av äldste sonen Carl-Göran. Enligt inte hundraprocentigt bekräftade uppgifter skulle Carl-Göran ha ärvt tjugofyra tjugofemtedelar av tillgångarna medan hans fyra yngre syskon fått dela på den sista tjugofemtedelen. Tanken var naturligtvis att egendomen även i fortsättningen skulle hållas samman, vilket fungerat till stor del, dock inte helt. Många hyresgäster på torp och gårdar har erbjudits att köpa loss sina bostäder, medan andra fått lov att flytta då deras hem blivit till salu och de inte haft råd eller varit villiga köpa det. Skatten på ett arv av den digniteten kan gissningsvis ha varit en bidragande orsak till försäljningarna.

Första gången gården framträder i jordeböckerna var i början av 1500-talet och namnet var då Pinnatorp eller Pinntorp och hade ”endast 6 tunnors årligt utsäde, liten äng, svagt bete och obetydlig skog”. Den förste kända ägaren var väpnaren Knut Nilsson i Boos gård och Frimekumla (Västergötland).

Efter åtskilliga ägarbyten övergick gården till släkten Gyllenstierna, men då hade Pinnatorp växt ur sin oansenlighet och gård hade lagts till gård. Med riksrådet Eric Carlsson Gyllenstierna på 1600-talet fick gården sitt nuvarande namn. Riksrådet hade många järn i elden. Bl.a. blev han 1651 friherre med Ulaborg i Finland till friherreskap och hade i övrigt mycket att beställa på andra sidan Östersjön. Han var generalguvernör över Ingermanland, lantmarskalk vid riksdagar, president i Åbo hovrätt och i reduktionskollegium. Det blev därmed hans hustru Beata von Yxkull som regerade på Ericsberg och detta gjorde hon på ett sätt som gjort henne till en legend.

Pintorpafrun – kvinnan, myten och spöket

Det ska redan från början klargöras att Beata von Yxkull inte är ensam om att aspirera till titeln som slottspöke på Ericsberg. En av hennes konkurrenter hette Anna Karlsdotter och levde under första hälften av 1500-talet. Hon var den sista av Vinstorpasläkten, som kom från Vinstorps säteri i Västergötland. Hon kom till Pinntorp i Södermanland 1508 och regerade där till sin död 1552. Under 1800-talet såldes ett skillintryck som tros handla om Anna:

Pintorpa-frun

I Södermanland, på sitt slott Ericsberg,
Där bodde en änka, fru Anna,
Som sög sina bönders och torpares märg
och hade av etter en kanna.

Hon trätte och svor, ifrån morgon till kväll,
Och nyttjade nageln och näven,
Vad pigorna fingo okristligt med smäll,
Och spöstuga hade hon även.

Där hängde hon bönder och tjänare upp
Och gav dem på pälsen så svåra,
Fru Anna hanterade människokropp,
Så ögonen månde sig tåra.

Hon hetsade hundar på tiggare små,
Och log när de skreko för bettet,
Bad någon om mat, blev hon gulblek och blå,
Och for som hon varit från vettet.

Hon svälte sitt folk, lät det äta ur ho,
Den svällaste välling och grina.
Men hade en bonde en mjölkande ko,
Hon drev den i stallet till sina.

Så levde fru Anna. Men ryktets basun,
Om namnet och minnet tog vården,
I trakten hon kallades Pintorpafrun,
Och pinatorp kallades gården.

Detta var de sex första verserna av den visa som troligen är ett hopkok av allehanda slottsspöken i Landet under medeltiden, men som påstods handla om Anna Karlsdotter på Pintorp.

Vi är dock många som tror på Beata von Yxkull som den ”äkta” Pintorpafun. Vill inte på något vis förstöra stämningen, men man ska nog komma ihåg att myten om slottsspöket på Ericsberg är just en myt och att sådana byter karaktär en aning varje gång de berättas. I följande ska vi få ta del av en av de vanligaste versionerna av kvinnan – myten och spöket PINTORPAFRUN.

Det korrekta namnet på gården/godset som i dag heter Eriksberg var egentligen Pinntorp eller Pinnatorp – alltså med kort uttal på i och två N. Troligen är det mytbildarna som gett gården benämningen Pintorp eller Pinatorp och dess stränga slottsfru Pintorpafrun.

Där Ericsbergs herresäte nu reser sin pampiga slottsbyggnad, bland parker och trädgårdar låg fordom en egendom som hette Pintorp. Där bodde en kungens krigare som vid sin död lämnade gods och ägodelar till sin änka. I stället för att vara en god husmor för sin talrika tjänstestab, utarmade hon dem på alla vis och misshandlade den å det grymmaste. Under slottet hade hon djupa fängelsehålor, där mången oskyldig försmäktade. Mot barn och tiggare hetsade hon arga hundar. Och den som inte infann sig i rätt tid till arbetet, kunde vara säker på att vända hemåt på kvällen med hudflängd rygg.

Tidigt en morgon när dagverksfolket samlades stod Pintorpafrun på slottstrappan och såg en stackars torpare komma för sent. Skummande av vrede och överösande den stackars mannen med förbannelser, befallde hon honom att bege sig till skogs och fälla den största ek som fanns på godset. Innan kvällen skulle han frakta eken ohuggen och med toppen förut fram till gården, så att Pintorpafrun kunde se den från slottstrappan. Om han inte verkställde denna order till punkt och pricka, skulle han och hans familj utan barmhärtighet drivas från torpet och deras få ägodelar tillfalla gården.

Förtvivlad över den hårda domen gick torparen till skogs där han mötte en gammal man som frågade varför han var så ledsen. Torparen berättade vilket beting hans matmor belagt honom med och sade att den nu bara var Gud Fader själv som kunde hjälpa honom.”Oroa dig inte” sa den okände, ”hugg bara ned eken, så ska Eric Gyllenstierna och Svante Banér dra den till slottet”. Torparen började hugga och efter bara tre hugg föll den stora eken till marken med ett brak och torparen satte sig på stammen. Trädet började då röra sig som om det vore draget av hästar och snart var farten så hög att staket och gärdesgårdar yrde i luften. Pintorpafrun lät sig dock inte bevekas av att hennes order blivit utförd, utan förstod vilka som varit torparen behjälplig och hotade att kasta honom i fängelse.

Just då skakade en jordbävning slottet och fick dess murar att skaka och ur rök och damm körde en svart vagn, dragen av två svarta hästar fram och stannade på borggården. Ur vagnen steg en svartklädd herre som bugade sig för frun och bad henne göra sig klar att följa med honom. Avfärden skulle ske skyndsamt, endast tre minuter fick hon på sig att styra om sitt hus. Frun bönade och bad om att få ta slottsprästen, kammarpigan och kammartjänaren med sig som följeslagare. Detta beviljades och de klev upp i vagnen, som genast for iväg med sådan fart att folket på gården endast såg ett svart streck utefter vägen. Efter en stund kom de fram till ett lysande slott och den svartklädde ledsagade dem uppför slottstrappan. Uppe i salen avklädde mannen i svart frun hennes granna kläder och satte i stället på henne en grov kjol och trätofflor. Därpå kammade han hennes hår tre gånger så att blodet rann från hennes huvud. Sedan dansade han med henne tre gånger, tills tofflorna fylldes med blod. Efter tredje dansen öppnades en lucka i golvet och frun försvann i ett moln av rök och lågor.

När allt var över och frun borta gav den svartklädde tillåtelse åt tjänarna att återvända hem, men med uttryckligt förbud att se sig tillbaka. När de kommit ett stycke kunde kammarpigan inte styra sin nyfikenhet, utan såg tillbaka. I detsamma försvann både hästarna och vagnen såväl som den breda vägen och de resande befann sig i en vild skog som det tog dem tre år att leta sig ur och komma tillbaka till Pintorp

Det är knappast en tillfällighet att många av dessa sägner uppkom under 1600-talet, häxprocessernas mörkaste århundrade, då kvinnans rang var lägre än någonsin och de som upplevdes avvikande brändes på bål. En adelsdam kunde dock inte avrättas och kanske var det därför sägner uppstod, t.ex. att den lede själv kom och hämtade Pintorpafrun. I stället för att brännas och avrättas som häxa, blev hon förklarad som spöke för eftervärlden.

Slutligen kan nämnas att det var Eric Gyllenstiernas och Beata von Yxkulls son Christoffer Gyllenstierna som lät slutföra slottsbygget och gjorde Ericsberg till ett av Sveriges största gods. Den sammanlagda arealen av åker, äng, skog, sjöar m.m. uppgår till nästan 17 000 hektar.


År 1900 hade det lilla men expanderande stationssamhället Katrineholm endast mellan 2 000 och 3 000 invånare. De centrala delarna av samhället dominerades helt av Fredrikssons Träförädling AB.

Den före detta läraren och bondsonen Carl Fredriksson kom till Katrineholm 1876. Han var född i Dunkers socken 1843 och föräldrarnas tanke torde ha varit att den unge Carl skulle upprätthålla lantbrukartraditionen som släkten haft under flera generationer. Jordbruksnäringen var på den tiden ett fysiskt krävande sätt att försörja sig på och då Carl redan från början hade aningen klen hälsa, valde han att i stället få sin utkomst inom läraryrket.

Carl Fredriksson ville dock mer. Han hade iakttagit de fina löv- och furuskogarna i trakten – idealiska för möbeltillverkning. Tanken slog rot(!) han skulle bygga upp en träindustri. Valet av plats var inte svårt. Fjorton år tidigare - 1862 hade Västra stambanan invigts och fyra år senare, 1866 stod Östra stambanan klar och Katrineholm blev en järnvägsknut.

Fredriksson startade verksamheten med en arbetsstyrka på tolv man och några snickerimaskiner vid Fabriksgatan i omedelbar närhet till järnvägen, ett idealiskt läge då det gällde inleveranser av virke och utleveranser av färdiga produkter. De senare bestod till en början av enklare snickerier såsom lådspån, spadskaft, sparkstöttingar m.m.

Tjugofyra år efter start år 1900 hade fabriken expanderat undan för undan och sysselsatte nu ca 275 personer. Sortimentet bestod nu av det mesta som gick att tillverka i trä. Man tillverkade möbler till olika samhällsklasser och ändamål, inte bara ämnade för den svenska marknaden, hänsyn togs till det mode som rådde där möblerna skulle säljas. Ett annat faktum som kanske inte alla känner till är att man på 1890-talet på Fredrikssons Träförädling i Katrineholm tillverkade monteringsfärdiga trähus, även dessa för export världen över. En del sådana hus uppfördes även på hemmaplan, bland annat de tre arbetarlängor Fredriksson lät uppföra vid korsningen Fredsgatan-Vasavägen.

Carl Fredriksson pensionerade sig 1905 och avled fem år senare. Fabriken övertogs så småningom av Svenska Möbelfabrikerna och levde kvar en bit in på 1920-talet. Flera av byggnaderna fanns dock kvar ända in på 1960-talet och innehöll då andra verksamheter. Till slut var alla synliga spår efter fabriken utplånade och den nuvarande parkeringsplatsen (med McDonalds) iordningställdes. Även området på andra sidan Vasavägen, som rymde brädgård och arbetarbostäder är nu borta och tjänar som parkeringsplats.

Mönstring av brandförsvaret i början på 1900-talet. Som synes bestod styrkan av flera hundra man. På bilden ses också den nyligen för 6 000 kronor inköpta ångsprutan. Platsen är Stortorget och husen har adresserna är Köpmangatan 14 till vänster och 12 till höger.


År 1883 tog Kungl.Maj:t beslut om att Katrineholms järnvägsstation med kringliggande bebyggelse, till viss del skulle omfattas av samma stadgar som gällde i städerna. Nybyggarsamhället blev municipalsamhälle, även om det rent formellt skedde först 1898. En av stadgarna var Brandstadgan enligt vilken man skulle ha en Brandordning, där det beskrevs hur brandförsvaret skulle vara inrättat. 1984 påbörjade man arbetet med att få en ”ordnad brandkår” i samhället. Det skulle dröja ännu många år innan några heltidsbrandmän anställdes i Katrineholm. Däremot bestod styrkan på 1880-talet av 237 man, befälet inräknat. Denna talrika samling brandmän som alla hade sin bostad och sin försörjning inomsamhället, var dock nödvändigt, då vattenförsörjningen vid eldsvådor fick lov att ske vila langningskedjor och med spannar. Det var först 1907 som Katrineholmarna fick vattentorn och rinnande vatten i kranarna.

År 1909 upprättades på förslag av dåvarande brandchefen Herman Grönkvist en elitbrandkår, bestående av 26 man. Brandmännen erhöll en ersättning på 10 kr/år, medan de sex befälen var oavlönade. Anledningen till att styrkan kunde decimeras så pass berodde med all sannolikhet på den införskaffade vattenledningen. Man hade då också investerat i en brandtelegraf, bestående av 10 brandskåp och larmklockor, till en kostnad av 6 000 kr. Brandstationen förlades till Magasinsgatan 5 (nuvarande Drottninggatan) som även inhyste polis och kommunal administration. Trots att framskridna planer och kommunalt beslut fanns på att bygga ny station redan på 1920-talet, förblev brandkåren kvar i samma byggnad ända till i slutet av 1940-talet.


Första gången en kung hedrade Katrineholm med ett officiellt besök var vid västra stambanans invigning 1862. Jag är dock tämligen övertygad om att några av de stora godsen i trakten haft kungligt besök både en och två gånger innan. De besöken var i så fall av det privata slaget och inget de dåvarande medierna hade kunskap om.

Denna lite grå novemberdag var besöket dock förannonserat och kungen som klev av premiärtåget i Katrineholm var Karl XV. Det kungligheten kunde se av bebyggelse, förutom stationshuset, var husen vid Stensätters går, som låg ungefär på den plats Kullbergska Huset ligger idag. Efter att han fått svar på sin standardfråga om vad stationen hette, såg han sig om på den helt igenom lantliga omgivningen och frågade uppvaktningen som mött upp “Så, vad kostar potatisen här då?” Vilket svar han fick är inte känt, inte heller om historien är sann, eller bara en harmlös anekdot.

Nästa gång Karl XV besökte Katrineholm hade det gått nästan tio år och konungen hade nu en mindre vetgirig framtoning, det handlade nämligen om hans likfärd.

Sensommaren 1872 vistades kungen i Aachen i Tyskland, där han fick vård för sin tarmtuberkulos. I mitten av september blev han sämre och ville hem till sitt älskade Ulriksdal. Han kom dock inte längre än till Malmö, där han avled på landshövdingeresidentet den 18 september.

Några dagar efter kungens död startade likfärden med extratåg mot huvudstaden. Tåget som framfördes med en hastighet av 25 km/tim, gick över Nässjö, Falköping, Hallsberg och Katrineholm. Kistan forslades i en öppen likvagn och täckt med en purpurröd, guldstickad sammetsmantel. Ovanpå hade man placerat den svensk-norska kungakronan.

En annan kung som gjorde mer frekventa besök på gods och herresäten i våra trakter var Karl XV:s brorson, den jaktintresserade Gustaf V, son till Oscar II. Äldre släktingar till mig som var bosatta vid Eriksberg på hans tid (1858-1950) har berättat för mig att Gustaf V långt upp i åldern var en trogen gäst vid Baron Bondes jakter. Någon påstod till och med att under slutet av 1940-talet var den gamle monarken så svag, att han fick bäras till sina jaktpass. Någon annan, eller om det var samma kunde även berätta att hans vapen under dessa år endast laddades med lösa skott. Sant eller falskt, inte vet jag, men det förefaller inte otroligt, inte mins som kungens syn inte var den allra bästa.

Gustaf V var inte enbart en representant för landet, utan förfogade även, till skillnad mot sina efterträdare, över ett visst politiskt inflytande På hösten 1920 skulle det bli fältmanöver i våra trakter och eftersom kungen var krigsmaktens högste chef, ansågs hans närvaro nödvändig. Det var ingen liten övning i konsten att försvara fosterlandet – hela 30 000 man var involverade, från södra- och mellersta Sverige upp till norra Uppland. I sällskap ombord på det extrainsatta tåget från Stockholm hade kungen sin drottning Viktoria samt en rad betydelsefulla personer från riksdag och försvarsmakt. Bl.a. fanns dåvarande krigsministern, senare stadsministern Per Albin Hansson och kronprins Gustaf Adolf med vid det celebra besöket.

Samtidigt hölls för första gången i stadens historia en s.k. konselj i staden, alltså ett möte där stadsråden informerar statschefen om läget i landet. Intresset torde ha varit stort bland allmänheten.


Förra gången jag skrev i KK om järnvägens över- och undergångar i Katrineholm var till påsk 2012. Bilden den gången bestod av en handkolorerad påskhälsning från Katrineholm ca 1905. Förlagan till påskkortet var ett ”äkta” foto taget uppe på den 1901 invigda gångbron, eller Himlastegen som många föredrog att kalla den. Människorna på originalet var utbytta mot en tupp, två hönor, en kyckling samt två gigantiska ägg. Det var naturligt att man i brist på dagens teknik gav sig till känna genom skicka varandra kort, med några rader text skrivna nedtill på kortets framsida. Baksidan ville Kungliga Postverket bara skulle bestå av adressuppgifter.

Denna text är dock, såsom antyddes i början, tänkt att handla om människors möjligheter att förpassa sig från södra sidan om järnvägen till den norra. Eller rättare sagt, från Stortorget till järnvägsstationen. Från det att järnvägen anlades 1862 till sekelskiftet 1900, saknades säker väg för fotgängare över spårområdet i centrum, vilket ledde till en del incidenter, dock utan svårare skador som följd – i alla fall i det längsta. Området bestod av 10-12 spår och förutom alla växellok som rörde sig fram och tillbaka passerade dagligen minst 50 tåg. Många röster höjdes för att en gångbro skulle vara behövlig. Troligen anade man att tågen så småningom skulle komma upp i betydligt högre farter än vad som då var fallet. Inget hände dock i frågan förrän på nyårsdagen 1899, då en kvinna blev överkörd på bangården. Hon klarade sig undan med livet, men med en svårt skadad arm. Händelsen fick dock diskussionen att ta fart i både i lokalpressen som representerades av Katrineholms Tidning och i det politiska rummet.

Man skrev till Länsstyrelsen och åberopade olyckan som tungt vägande skäl till att en gångbro skulle byggas. Svaret blev att så skulle ske under förutsättning att Katrineholms municipalsamhälle sköt till en fjärdedel av de 16 000 kronor en bro beräknades kosta.

Det gick municipalstyrelsen med på och 1901 kunde Katrineholmarna ta sin nya, säkrare järnvägspassage i bruk.

Det där med säkerheten blev med tiden en sanning med modifikation. Vi som är gamla nog att minnas Himlastegen under dess sista decennier, har inte sällan smärtsamma minnen från de tillfällen då frosten lagt sig på de nednötta trappstegen av trä. Trapporna på var sida om bron förvandlades då till effektiva, men tämligen obekväma rutschkanor som i ena riktningen ledde till att man i värsta fall kunde kana rakt ut på Fabriksgatan.

Som jag minns det var det alltid mer riskabelt att ta sig från Norr över till Torget än tvärtom.

En på den tiden nära kvinnlig bekant hävdade att det kunde bero på att krogarna jag brukade besöka låg på Norr och min bostad på Söder, men jag inser inte vad det skulle ha för betydelse.

I hela 83 år stod Himlastegen där, till beskådande och gagn för tågbytande resenärer och promenerande katrineholmare. 1984 stod en ny bro klar att tas i bruk. Den var längre och försedd med hissar, som tyvärr även brukades som urinoarer och ofta var ur funktion.

Efter endast 12 år var tiden ute för den nya bron. I september 1996 kunde landshövding Bo Holmberg inviga Katrineholms Resecentrum med den av många efterlängtade gång- och cykeltunneln under järnvägen. Kan konstatera att broarnas epok var ”övergående” medan ”undergången” består ännu.


Järnvägsrestaurangen var tillsammans med Järnvägsstationen och stinsbostaden ett av de först byggda husen i det som så småningom skulle blit tätorten Katrineholm. Den tidigare bebyggelsen trakten bestod av någon handfull mindre gårdar och torp. När först Västra- och senare Östra stambanorna byggdes på 1860-talet, var det främst två av dessa gårdar som fick släppa till mark till spår- och stationsområde. På Norr var det Stensätter, vars byggnader var belägna där Kullbergska huset ligger idag och på Söder Mauritztorp i kvarteret Vitsippan vid Trädgårdsgatan.

Låt oss återgå till Järnvägsrestaurangen. Den startades i samband med Västra stambanans invigning 1862 och var från början endast en enkel 1,5-plans träbyggnad. Den första restauratören hette August Finlöf, som redan på 1870-talet lät bygga till restaurangen och ge den en helt annan skepnad. Det var för övrigt denne Finlöf som gav ekonomiskt stöd till bondsonen och före detta läraren Carl Fredriksson då han 1876 startade Katrineholms första storindustri, Carl Fredrikssons Träförädling AB.

År 1879 var det dags för Finlöf att gå vidare i tillvaron och restaurangrörelsen övergick i Hanna Anderssons händer. Hon var en hårt arbetande restauratris , men unnade sig mer än gärna det goda i livet. Hon gick ogift genom livet och föredrog att tilltalas med det franskklingande “Mamsell Andersson”. Även om hon inte hade någon make, lär hon inte varit obevandrad på erotikens kuperade stig. Det gick rykten om att hon och en av topparna inom Katrineholms näringsliv hade goda ögon för varandra. Då han var en tämligen gift och stadgad familjefar, gav detta ämne god och varaktig näring till byskvallret i det lilla stationssamhället.

År 1897 var det dags för nästa innehavare Leonard Linden, att axla ansvaret för tågresenärernas förplägnad. Han var med sina snurrade mustascher och sitt yviga baner, en man att lägga märke till. Det sägs att han mötte de avstigande passagerarna redan vid tågdörren och med en chevaleresk bugning - på franska, hälsade välkommen till Katrineholm. När Leonard Linden avled 1919 drevs restaurangen vidare av annan näringsidkare en tid, men kom så småningom att leva ett tynande liv.

Vi hoppar fram tre och ett halvt decennium i tiden, till december 1955, då restaurangen med tillhörande hotell likt den mytiske Fågel Fenix återuppstod. Denna gång hette krögaren S. E. Näsström, som själv stod för en stor del av inredningen i lokalerna. Därtill hade SJ satsat 200 000 kronor till ombyggnaden vartill kom en hel del underhållspengar. Namnet källarmästaren valt för den nya attraktionen var “Hotell Linden” ett förpliktigande namn, med tanke på den tidigare innehavaren. Näsström hävdade dock att han inte valt namnet med tanke på föregångaren Leonard Linden, utan snarare sett namnet som en koppling till alla de lindträd som kantade stadens gator på den tiden. Vi får väl anta att det var en kombination.

Den, får man förmoda högtidliga (åter)invigningen skede den 9 december 1955, med talande representanter från både staden Katrineholms stad och Statens Järnvägar. Innan högtidstalen inleddes hade ett 50-tal inbjudna gäster samlats i stora festsalen och beskådat lokaliteterna samt fått information om företaget. Ett företag som levde kvar långt in på 1970-talet. Vad som sedan hände får bli en annan historia.


Med ojämna mellanrum väljer jag att med en dåres målmedvetenhet upprepa mantrat att “allting började med järnvägen”. Nåja, Egyptens pyramider och den kinesiska Mingdynastin, fanns ju långt före järnvägen. Men tätorten Katrineholm och åtskilliga andra städer och samhällen i Sverige hade inte existerat om inte rälsen kommit - åtminstone inte där.

Den första maskindrivna järnvägen som togs i bruk var (såvitt jag känner till) den 18 kilometer långa banan mellan Nora och Ervalla i Örebro län. Intresset för “nymodigheten” var stort och redan några år dessförinnan kunde man i Nyköpingsbladet ta del av ett upprop, för att järnvägsnätet skulle byggas i snabbast möjliga takt. Bakom uppropet stod en kommitté vars ordförande var generalmajoren J. W. Sprengtporten på Sparreholms slott. Den järnvägssträckning man diskuterade för länets del skulle gå från Södertälj via Turinge, Läggesta, Vadsbro, Malmköping, Stensjö, samt Simonstorp i Östergötland.

Uppenbarligen hade man strävat efter att, så gott det gick dra rälsen förbi gästgivaregårdar, så landsvägarnas diligenstrafik skulle kunna ersättas med järnvägstrafik. Den slutliga lösningen av järnvägsfrågan skulle komma att gå efter betydligt radikalare linjer.

Frågan om Västra Stambanas byggande och dess finansiering behandlades i riksdagen 1856/57. Det rådde en viss tvekan om huruvida banan skulle dras söder eller norr om sjön Mälaren. Vissa riksdagsmän menade att bebyggelsen i Sörmland var alltför spridd och obetydlig för att ett järnvägsbygge skulle vara meningsfullt och ekonomiskt försvarbart. Givetvis var det representanter från städerna norr om Mälaren och Örebro, som argumenterade för en dragning norr om Mälaren. De ville, som många andra ha järnvägen gående genom sina egna landamären.

I Sörmland fanns emellertid en stark och mäktig adel, som med olika medel och påtryckningar lyckades genomdriva att Västra Stambanan skulle dras söder om rikets tredje sjö och genom ett glesbebyggt, men på frälsegods rikt Sörmland.

Den 25 februari 1858, ett halvår efter beslutet, började knallskotten eka i bergen söder om Stockholm. Byggandet krävde stora arbetsinsatser, inte minst militären fick dra sitt strå till stacken. Bara på sträckan Vårdinge-Katrineholm (drygt sju mil) jobbade ca 700 knektar och ett 50-tal befäl från Södermanlands Regemente - en kommendering som varade i fem månader.

Till grävningarna begagnades inte enbart soldater, utan också många civila. Till Stockholm strömmade arbetare i sådan mängd att alla inte kunde beredas arbete vid järnvägen. Det i sin tur gjorde att dagpenningen för grovarbetare i Stockholm dumpades kraftigt. Samtidigt blev det svårt för bönderna, då jordbruksarbetarna sökte sig till järnvägsbygget, där de erhöll en lön lantbruket inte kunde konkurrera med.

Exakt hur många som var sysselsatta med järnvägsbygget är svårt att säga, men det finns uppgifter på att det under vintern 1861 fanns 450 arbetare mellan Katrineholm och gränsen till Närke. Under våren och sommaren steg antalet till ca 1 000. Det skulle i runda tal betyda att några procent av länets befolkning var sysselsatt men att bygga järnväg.

Järnvägen var dock inte det enda spår de många rallarna lämnade efter sig, då de drog genom bygden. År 1863 föddes bara i Västra Vingåkers socken 33 så kallade “oäkta barn” mot normalt 10-20.

Den stora villan som barnhemmet inrymdes i var tidigare bostad åt kommissionären Gustaf Ekström och inköptes för föreningens räkning då denne avflyttade till Stockholm. Priset var 62 500 kronor, vilket motsvarar runt miljonen.

När tänker ni skriva något om Nävertorp?

Frågan har ställts av KK-läsare, uppväxta och kanske fortfarande boende i nämnda stadsdel. Visst känner vi till att där funnits såväl handelsträdgårdar som träindustrier, men vårt dilemma är att arkivets material om Nävertorp är tämligen. För att en artikel ska bli bra krävs både bild och saklig information och ofta har vi det ena men inte det andra, varför ”frågan” faller.

Något som dock uppfyller båda dessa kriterier någorlunda är Katrineholms Barnhem, som invigdes den 20 februari 1921. Tankarna på ett barnhem i Katrineholm hade då funnit sedan tiden kring sekelskiftet. Enligt Katrineholms-Kuriren från den 21 februari 1921 hade grundplåten till hemmet lagts av en liten syförening, vars ivriga insamlande av medel, inspirerat andra att anstränga sig lite extra för barnen, som i de flesta fall var föräldralösa eller vars mödrar var sjukliga och inte orkade ta hand om dem. Som ett exempel på allmänhetens givmildhet beträffande barnhemmet kan nämnas att Kyrkliga Ungdomsföreningen fram till den 7 november 1919 lyckades samla ihop inte mindre än 13 751:30 kronor, vilket motsvarar långt över 200 000 kronor i dagens penningvärde. Man kan då även erinra om att folkmängden i staden detta år uppgick till endast 7 551 peroner. Vi har i tidigare artikel berättat om Kvarnägaren Claes Lundberg som tog initiativet till Barnensdags-festligheterna i Katrineholm under början av 1920-talet och vars behållning gick till Föreningen Katrineholms Barnhem. Att barnhemmet skulle drivas som ideell förening var man tidigt överens om då man ansåg att ideella krafter skulle få lättare att göra sig gällande då än om Katrineholms stad skulle stå som huvudman. Stadsfullmäktige var dock vällvilliga till att avsätta betydande medel till verksamheten. År 1918 hade det nämligen blivit förbjudet att placera minderåriga barn på ålderdomshem, vilket varit det som stått till buds tidigare.

Från början var platsantalet beräknat till tjugo barn med blandad könstillhörighet och i en rapport från 1948 kan vi se att antalet är nere i femton barn och att personalstyrkan bestod av samt besök av läkare var tredje vecka.

Hemmet förvärvades så småningom av Staden och sedan Landstinget, som 1968 av olika orsaker inte minst lagtekniska lade ned verksamheten. Huset som innan det förvärvades av föreningen var en pampig bostadsvilla, är numera riven och på ungefär samma plats i Louisebergsgatans förlängning finns numera kommunala Hasselbackens dagcenter.

Invigning av Medborgarskolan annandag påsk 1925. Visserligen hade man hållit en kurs några år tidigare, men 1925 räknades ändå som startåret. Honorine Hermelin ses i mitten av bilden. På ena sidan om henne i vit hatt Elisabeth Tamm och på den andra sidan Kerstin Hesselgren


Minns inte om jag tidigare under rubriken Nostalgi i Katrineholms-Kuriren berättat om Medborgarskolan Fogelstad och dess rektor Honorine Hermelin. Om så är fallet tar vi det igen – om inte är det på tiden.

Honorine Hermelin

Honorine Hermelin föddes år 1886 på gården Ulfåsa i Östergötland. Föräldrar var baron Josef Hermelin och Honorine von Koch. Modern hämtade si aldrig efter barnsängen, utan dog då dottern var tio dagar gammal. Hon döptes efter sin mor och redan som liten satt hon i släden under faderns vilda hästkapplöpningar över vårvinterisarna. Faderns resonerade som så, att körde man tillräckligt fort hann inte isen brista. Som vuxen ville Honorine fortsätta fara ut över bräckliga isar, mot nya stränder.

Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad blev Honorines egen slädfärd. Skolan grundades år 1922 av förutom Honorine Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson, Elisabeth Tamm och Elin Wägner. Syftet var att av kvinnorna, som året innan fått lagfäst medborgarskap (kvinnlig rösträtt) skapa kunniga och ansvarsfulla medborgare. Honorine Hermelin blev rektor för skolan och var tillsammans med Ebba Holgersson skolan enda fast anställda lärare. Honorine ansågs allmänt som karismatisk och en aning motsägelsefull och att hon valde ett liv så olikt andra kvinnoliv, mötte inget motstånd i släkten. Där fanns både galna genier och som motsats hennes far – en stockkonservativ nykterhetskämpe med förkärlek för vilda slädturer. Gemene man däremot, såg på Honorine med en viss skepsis, eftersom hon var självständig, intellektuell, aristokratisk men radikal, barnlös och större delen av sitt liv ogift.

På skolan var Honorine beundrad av eleverna och ansågs vara en lysande pedagog och föreläsare. Hon var själv inte så förtjust i denna tillbedjan och för att slippa helgongloria klippte hon av sitt långa vackra hår. På de fotografier som finns bevarade är hennes hår mycket kortklippt.

Ägare till gården Fogelstad var Elisabeth Tamm, som vid 25 års ålder år 1905 övertog driften efter att hennes far avlidit. Även sedan barndomshemmet blivit skola skötte hon driften. När hon senare drabbades av sjukdom engagerade sig Honorine i gårdens skötsel.

Åren 1930-1946 var Honorine ledamot av kommunfullmäktige i Julita och dessutom Sveriges första kvinnliga skolstyrelseordförande åren 1932-1943. Efter Kvinnliga Medborgarskolans nedläggning år 1954, bodde hon kvar på Fogelstad, som hon kallade Lilla Ulfåsa. Under en kort tid var hon gift med religionsfilosofen Vilhelm Grönbech. Honorine Hermelin avled år 1977 i en ålder av 91 år.

Medborgarskolan

Medborgarskoland verksamhet startade i egentlig mening genom den ”urkurs” som anordnades år 1922. Kursen lär ha haft ett samband med att det detta år för första gången satt kvinnor i Sveriges riksdag. Elisabeth Tamm fick då idén att genomföra en medborgarkurs för kvinnor, som skulle ge dem mod och möjlighet att tala om vad de tyckt och tänkte och att åta sig ansvar för det allmänna.

Urkursen tog endas emot deltagare som tillhörde Frisinnade Kvinnors Riksförbund. När Kvinnliga Medborgarskolan startade sin verksamhet tre år senare, skedde det under förutsättning att den skulle stå öppen för alla åskådningar, politiska, religiösa och samhälleliga. Det som erbjöds var treveckorskurser under juni, juli och september. Antalet deltagare per kurs var mellan 20 och 40 med det största antalet i juli. Ämnen som förekom var medborgarskap med historia och psykologi samt muntlig framställning, sån och gymnastik.

Styrelsen hade sin historiska upprinnelse redan i grundkursen. Den utgjordes av fröken Elisabeth Tamm som ordförande, fröken Kerstin Hesselgren som även var ordförande i Medborgarskoland förtroenderåd, dess båda fasta lärare fröken Ebba Holgersson och rektor Honorine Hermelin samt doktor Ada Nilsson och författarinnan Elin Wägner.